http://speak-n-spell.blogspot.com/
jag byter och börjar om igen.

vilma och daniel har varit ihop 8 år idag. fatta. 8 år. sen vilma var 16. det är som i amerikat! och jag är så jävla avundsjuk! in a good way. typ. ahmen du fattar, jag vill också vara som typ bo och hope i DOOL, som varit ihop i tusen år och alltid kommer vara det. *tittade på DOOL igår*

just nu önskar jag att jag var i värmland och kunde ta en morgonpromenad eller kanske våga mig på att springa lite. glo på kor och sedan gå in och göra gröt och te. ta en liten tupplur och elda i gamla spisen med raggsockorna på och ligga där på soffan morfar brukade sova och läsa en bok. att gå runt och inte känna sig stressad över vad som måste göras utan bara få andas lite av den där rena luften och gå runt i sovkläder halva dagarna. jag tror bestämt jag måste åka dit snart. den där storstadsvågen sköljer över mig och trycker in mig i ett hörn. jag vet att jag borde gå ut på promenad nu innan frukost men jag har ingen lust att gå på asfalt hela vägen till safjället. vill ha grus och gropiga vägar och allt det där. jag tror jag vill känna mig helt ensam och ynklig ett tag. lära sig att, eh, bli bekväm med det? haha, oh the lolz.

jag fortsätter att leta då jag inte tänker betala så många tusen om jag inte är helt övertygad. sen att jag kanske aldrig kommer bli det är väl lite jobbigt men äh. vill bara ha ett par glasögon som passar mig och som jag trivs i. som jag inte känner mig hämmad i. just nu har jag ont i magen och är konstant törstig. lite som att jag är konstant hungrig/aldrig mätt. det är inte kul. inte heller kul att jag somnar vid 21 varje dag. måste bryta mönstret. tips på saker man kan hitta på är meeer än välkomna. ska göra i ordning en hittepånågot-låda.

HATA ATT PROVA GLASÖGON :(

höger eller vänster, höger eller vänster. eller fortsätta leta. alltså skiiiiiiit.

och så kommer han hem. och jag flinar. och dör där inne i hjärtat.

ibland är det helt fint. man äter två middagar för man vill inte säga att man redan ätit när man kommer innanför dörren och blir utdragen i köket där middagen står färdig. man blir varm inombords av att handla och sedan laga en middag ihop. att inte en enda gång bli kvar själv i köket och att sen somna på axeln i soffan efter att ha spelat ett bra spel. när man vaknar mitt i natten ur en mardröm, ber om att bara få bli omhållen och blir det. när man slöar i sängen och retas, blir pressad till att gå och köpa kaffebönor och inser att det inte alls bara är en latsak, även om det såklart spelar in också. men att det kanske främst är för att göra mig starkare, att tvinga iväg mig på de där saker jag avskyr och fruktar över allt annat, och när jag säger "jag kan inte bara göra sånt här på en dag, behöver förbereda mig" ger han mig svaret "nej, det är just det du inte behöver". och det är fint att vara ensam här, i lägenheten som inte ens är min men som känns mer min än den som ligger en bit härifrån. det är så mycket fint i allt det fula men ändå kommer stunder som denna, då det kliar i fingrarna och bränner innanför ögonen. då jag vet exakt vilket botemedel som funkar:
att lyssna på följande låt medan man sitter i bilen på väg söderut när det är kvällssol. känna att livet är så nära att kunna gå sönder om man bara vill.

idag är dagen då pappa inte får vara kvar längre. dagen då han ännu en gång får uppleva det där att "du är bra på att rita hus men det finns inga hus att rita just nu" och jag pratade precis med honom och han lät så ledsen att tårarna började forsa ner redan innan jag la på luren. och jag tycker så synd om honom, inte på ett nedlåtande vis utan bara, synd. det gör ont i mig att veta att det här har varit halva hans liv, de upprepande uppsägningar från jobb för försten in är försten ut. kan inte företag börja bygga mer hus? det gör ont, så ont och jag tackar mig själv för jag valt sminkprodukter som tål att man grinar med dem utan att man ser ut som fan.

och vad gör man när det är för mycket? när både omvärlden och det inre äter upp en? jo, man gömmer sig. idag är första dagen då jag andas på hur länge som helst. men egentligen måste jag iväg och titta efter nya glasögon då en glasbit föll av från de nuvarande, inget major men jag orkar inte stå där dagen de går sönder på riktigt.

det har varit mycket på det senaste. många tårar och försök till att förklara. det kan ske så fort, på en sekund kan jag hata allt och undra varför jag stannar. och jag har insett en sak, nämligen att jag måste sluta läsa bloggar. inte alla givetvis men de som gör mig arg och ledsen över att jag inte lever deras liv. måste hitta andra saker att göra.

såhär är det, när någon jag bryr mig om är nere försöker jag att alltid tänka på vad jag hade velat ha om jag var den personen. så imorse när jag inte kunde fortsätta sova gick jag upp, vek en origami-låda och la lite pepp i den. "pepp" skrivet på jag-vet-inte-hur-många-lappar. den hade jag velat ha mest hela tiden så man kunde öppna locket och titta ner på alla pepplappar och le. scollan ska få den, han bad om pepp igår.

det enda jag gör är att stressa runt. åka från A till B och sen till Q. från den ena second hand:en till den andra och sen iväg för att hämta upp någon och ständigt hänger klockan över sinnet och pekar på sin tavla medan den hytter med nävarna. jag slits itu och undrar om jag inte borde "flytta" hem igen. pyssla det fint där och önska sig en symaskin i julklapp. men som vanligt går det ju inte ihop. mina ben värker på olika ställen varje dag och det är bara en del av den smärta jag känner i kroppen dagligen. eller smärta, det låter så dramatiskt, det gör ont helt enkelt. rätt och slätt: min kropp gör ont. mina lungor och bröstkorg, nacke och hjärnbalk, knän och skenben. det och det. jag vill sova.

idag fyndade jag en bra kappa för 45 spänn. klirr klirr! den är mörkblå och lång och har fin krage men lite olika knappar. jag gillar den. ska dock byta knappar.

jag är ensam i lägenheten, det är på ett sätt jätteskönt men samtidigt lite jobbigt. på det senaste har jag gått och blivit rädd. ibland nästintill livrädd. det är inte så farligt just nu, men ibland kommer den där krypande rädslan och jag kan inte bestämma mig för om jag ska lägga mig eller inte. har ätit alldeles för mycket godis. glasen på bordet är täckta av fettiga fingeravtryck på grund av diverse anledningar och de tända ljusen lyser upp dem och gör, lustigt nog, att det ser fint ut. har balkongdörren öppen och lyssnar på empire of the sun. har badat och är fortfarande varm trots ljummet vatten. vill ha ris. vill alltid ha ris.

idag klagade hon på hur jag såg ut. hur det nervösa bitandet i labretstaven fick mig att se dum ut. att den gjorde att jag pratade konstigare, att jag borde ta bort den. att jag borde tänka på hur jag uppfattas. i samma veva som hon säger åt mig att lägga av att tänka så mycket på hur andra ser mig. jag får inte ihop logiken. jag biter ihop och håller ut tills dörren stängs bakom mig och jag kan kasta mig ut i trappuppgången och låta allt komma ut. jag vet att det inte bara är hennes hårda ord som driver mig till tårar, men just i den stunden är det dem så gör ondast. jag skulle egentligen åkt ut till kortedala och passa kajsa idag. fet chans nu. jag lyckades med nöd och näppe cykla hem till scollan där jag nu sitter och ser suddigt. som ett kaleidoskop där tårarna gör jobbet. jag är så arg och känner mig så smutsig. för att freud ska få götta sig i himlen ser hon dessutom ut som min mamma. det är inte okej.

när jag tittar i spegeln ser jag bara FAiL.