idag klagade hon på hur jag såg ut. hur det nervösa bitandet i labretstaven fick mig att se dum ut. att den gjorde att jag pratade konstigare, att jag borde ta bort den. att jag borde tänka på hur jag uppfattas. i samma veva som hon säger åt mig att lägga av att tänka så mycket på hur andra ser mig. jag får inte ihop logiken. jag biter ihop och håller ut tills dörren stängs bakom mig och jag kan kasta mig ut i trappuppgången och låta allt komma ut. jag vet att det inte bara är hennes hårda ord som driver mig till tårar, men just i den stunden är det dem så gör ondast. jag skulle egentligen åkt ut till kortedala och passa kajsa idag. fet chans nu. jag lyckades med nöd och näppe cykla hem till scollan där jag nu sitter och ser suddigt. som ett kaleidoskop där tårarna gör jobbet. jag är så arg och känner mig så smutsig. för att freud ska få götta sig i himlen ser hon dessutom ut som min mamma. det är inte okej.