idag är dagen då pappa inte får vara kvar längre. dagen då han ännu en gång får uppleva det där att "du är bra på att rita hus men det finns inga hus att rita just nu" och jag pratade precis med honom och han lät så ledsen att tårarna började forsa ner redan innan jag la på luren. och jag tycker så synd om honom, inte på ett nedlåtande vis utan bara, synd. det gör ont i mig att veta att det här har varit halva hans liv, de upprepande uppsägningar från jobb för försten in är försten ut. kan inte företag börja bygga mer hus? det gör ont, så ont och jag tackar mig själv för jag valt sminkprodukter som tål att man grinar med dem utan att man ser ut som fan.