borde egentligen tatuera in något som påminner om att NÄÄÄÄÄEEEEJ, köp inte godis!

kanske en pusselbit över den befintliga på handleden. men jag vet inte om det är det bästa förslaget. är sugen på typ toast.

så man åker till ikea. ihop. man äter torr falafel och diskuterar mått på garderober och dylikt. får frågan om man vill ha soppsortering och man fånler ett "kanske" till svar. tanken att folk ser en som ett par återkommer då och då och lämnar en sorts varm känslan i kroppen. jag vet inte vad det är, men NÅGOT känns annorlunda. men man ska väl inte ropa hej förrän man är över ån liksom. så att säga.

han frågar om jag är glad och jag svarar "är jag väl". "väl?" och utan att tänka efter säger jag "varför skulle jag inte vara det?" och det är inte förrän han påpekar "oj, vilken bra kommentar. det skulle du ju inte ha sagt för ett tag sen?" som jag inser det. för ett tag sen skulle jag ha skruvat på mig efter "väl?" och sagt något mer i stil med "men vad ska jag svara på det?". sen lyssnar vi på talbok och han klappar mig på håret. jag ligger där och lyssnar och läser i boken samtidigt för att inte somna, men tänker mest på att det har varit en fin dag. en sån där som kanske inte varit så märkvärdig men som i sin enkelhet har visat och givit en mycket. jag vet fortfarande ingenting och oroar mig. men. ja.

sen är det bara att inse att jag inte alls fattar hur jag ser ut längre. hur allt inte tycks vara jag, mitt. hur min ansiktsform verkar har ändrat sig och hur mina ögon inte längre ser ut som mina. jag vet inte om det har att göra med att jag inte längre tar kort på mig själv. det känns som det. men samtidigt känns det så löjligt att det vägrar jag tro på. det är inget ljud i lägenheten och stora lampan i ahmen-typ-hallen är tänd sedan någon timme tillbaks. jag har gått och blivit rädd på senare dar. känns inte bra någonstans. försöker att inte längta, och vänta, på att scollan ska sluta dricka öl med grabbarna. men jag gör det såklart. det betyder ljud och det betyder sällskap och det betyder tryggheten i att inte vara ensam om något händer. fattar inte varför jag är rädd.

jag sitter här, i mitten av soffan med en scollan på divanen till höger och hans granne till vänster på sittkuddarna. OH. MY. FUCKiNG. GOD. de är så nördiga. de sitter och fixar datorn och prata dataspråk och man sitter här och biter sig i läppen för det är så gulligt. för de är så nördiga och insatta i vad de håller på med och hela den biten. mitt hjärta bah *AWWWW*.

måste betala räkningar också. jag skjuter upp det hela för att slippa inse vilken igel jag är. för inte alls längesen hade jag massa kontanter i plånboken, typ när frida var här. det har jag inte längre.

jag kan inte hoppa över en måltid. jag inser nu att det funkar inte. det sätter mig helt ur limbo och får mig att tro att diverse dåliga idéer är bra. så nu mår jag illa. och scollans dator jävlas och det enda jag vill är att den ska funka så jag kan få titta på sista avsnittet av wire in the blood. det enda jag vill. and then some.

man gör det man brukar göra på mammas jobb: väntar.

och när man får höra att man är bra. att man uppskattas och dylikt. när man gör bort sig men får en puss i pannan. det betyder och det känns.

försöker acceptera det här med hur man ser ut. att faktiskt fundera seriöst på att ha de kläder jag har köpt på det senaste. att bara inse att NEJ, höften kommer inte försvinna bara för jag önskar det och ditten och datten kommer inte bli annorlunda från vad det är nu. åtminstone inte någon drastisk skillnad, såvida inte drastiska metoder används. efter många om och men tog jag på mig den svarta axelbandslösa klänningen som jag egentligen inte borde ha på mig förrän jag införskaffat en vettig, sånadäringavahetteeereeee, "bh". den är fin men jag måste köpa ungefär tusen boleros eller liknande. så fort jag kom tillbaks till scollan sprang jag till sovrummet och tog på mig morfars skjorta och shorts. men ändå.

mindre än en minut kvar.

15 kronor. 20 minuter. mannen vill inte hoppa längre. 2 saker min farmor sa som jag önskar att hon inte gjort: att jag ju skulle kunnat ta med mig scollan till henne *hatar fortfarande att jag råkade outa att jag har "kille"* och att jag "kanske är ute för lite". vadå ute för lite? jag vet inte om det var en pik att jag borde komma dit oftare. hur kan hon veta hur mycket eller lite jag är ute? wtf. välkommen till släkten. jag fattar varför pappa inte är helt frisk.

50 minuter kvar tills wire in the blood06 finns hos mig. ena halvan av mig önskar att scollan bangade utekväll och kom hem direkt efter födelsedagsmiddagen, andra halvan önskar att han är borta hela natten så jag kan hänga med tony hill hur länge som helst. jag vill ha godis men borde inte köpa det men det kommer bara vara irriterande att sitta här i flera timmar och vilja ha det. 10 sorter. det kanske man kan få köpa.

antal minuter det tog från focus till korsvägen: 16. inte okej. inte okej att tänka att det enbart var för att en man hotar att hoppa från ett tak. man blir arg och ledsen på samma gång. men mest förstår man.

men jag ska väl till farmor och äta "purfärsk makrill". sen ska jag ta hennes bil och köpa krukor och jord. jag och klara var hos mormor igår, det är så hemskt. hon känner inte igen en och tjatar om att hon tror att alla på hemmet är ute efter morfar. 1: han är död. 2: det finns iNGEN i hela fucking världen som någonsin kommer kunna bli så trogen mormor som han var. hans mission in life var att ta hand om henne och enbart henne. och det känns bara så sorgligt. nu ska jag duscha och ta på mig linser så jag ser något. note to self: KÖP NYA GLASÖGON FFS!!!!

hatar när man äter så fort att det blir som ett lock i halsen. att man knappt hinner svälja tugga 1 innan tugga 2 vill ner. igår var en smärre katastrof och jag känner mig som ett as. idag är jag mest bara ledsen över ditten och datten.

frida har varit här i helgen. vi har tittat på dålig film och bra film, ätit räkor och andra värda saker. det var bra. det var behövligt. jobbigt bara att tiden går lite för fort. jobbigt bara att inse hur mycket man saknar någon som frida i livet i göteborg. och jag vill inte trampa någon på tårna men jag känner mig så ensam. när scollan drar iväg och lunchar med sin bästis och jag bah "jaha, varför känner jag inte att jag har någon som jag kan luncha med bara sådär?". som jag kan luncha med och sen gå på stan med och vara borta i flera timmar. det känns inte bra. känns inte bra att snylta på mina systrars vänner som jag ska göra idag. vara "lillasyster" och önska så gärna att deras vänner hade kopior som var mina. inte kopior exakt men liknande. och jag vet att jag har vänner och att jag är lika delaktig i vår vänskap som de är och att jag borde sluta klaga och styra upp massa saker istället och bara hålla käften. men det funkar inte så.

sårskorpan är bortpillad och arvika är avklarat. jag vet inte om jag har så mycket att säga förutom att frida kommer hit på torsdag. jag är rätt glad om man säger så. eller egentligen har jag jättemycket att säga. inlägg som är uttänkta och som man skulle kunna skriva ner men det finns ingen lust. det finns mest bara stress och onda lungor. kan inte vara nyttigt med så mycket ont.