sen är det bara att inse att jag inte alls fattar hur jag ser ut längre. hur allt inte tycks vara jag, mitt. hur min ansiktsform verkar har ändrat sig och hur mina ögon inte längre ser ut som mina. jag vet inte om det har att göra med att jag inte längre tar kort på mig själv. det känns som det. men samtidigt känns det så löjligt att det vägrar jag tro på. det är inget ljud i lägenheten och stora lampan i ahmen-typ-hallen är tänd sedan någon timme tillbaks. jag har gått och blivit rädd på senare dar. känns inte bra någonstans. försöker att inte längta, och vänta, på att scollan ska sluta dricka öl med grabbarna. men jag gör det såklart. det betyder ljud och det betyder sällskap och det betyder tryggheten i att inte vara ensam om något händer. fattar inte varför jag är rädd.