allt låter fel. jag försöker skriva att jag vill gråta men inte kan tillåta mig att göra det. att jag är rädd för nästa vecka då diverse stress över saker är över och jag har all tid i världen att känna efter och låta tårarna rulla. de som ligger där innaför och bubblar och ber om att få komma fram minst varje halvtimme men som jag säger till på skarpen att nej, det får de inte. jag har inte tid att gråta. jag har inte tid att känna efter hur jävla ont det gör. klarar jag uppkörningen på fredag ska jag försöka åka upp ensam till värmland snarast. jag kommer sitta i hans arbetsskjortor och grina som ett jävla mähä.