rätt ofta förbryllas jag över att man kan bli så ledsen för ingenting. ett telefonsamtal från en barndomsvän och man är helst plötsligt ensam kvar. jag vet inte ens varför det gjorde mig ledsen. liksom vafan? jag är inte den som inte unnar andra saker men det kändes bara så himla konstigt. så hastigt och lustigt. men jag är lite glad också. jag tittar på wire in the blood. när katten sover dansar tony hill på bordet. änna då va. ett avsnitt jag inte riktigt minns, right to silence. med carol jordan. aw. fast jag har insett att jag gillar alex rätt mycket också. satan vad sur man var när carol slutade. bah *slita håret och skrika*.