det är som det är. jag är sur för att min ena syster blivit så smal. att hon lyckats med det jag aldrig gör: hitta någon slags balans mellan matmatmat och att träna. såklart har hon en bättre utgångspunkt än mig [läs: annan benstomme] men ändå. fy fan. ja jag är glad för henne men det sticker så i ögonen att jag inte ens blir motiverad att kämpa mig ikapp henne, jag blir bara ledsen och uppgiven.