det värsta är när mormor sitter med en hand bredvid morfars arm i kistan och säger "jag önskar jag kunde gråta". eller kanske när karin, hans tvillingsyster lutar sig mot kistkanten och utan tårar i ögonen säger "du är så fin". undra om jag någonsin kommer kunna sluta gråta. gråta för min skull och för deras. aj.
1.5.09
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar