2 timmar av dagen har spenderats i mampaps soffa på nedervåningen, antingen med en katt på bröstkorgen, eller liggandes med huvudet i mammas knä. gråtit hejdlöst, klappat katten som tröst, blivit klappad på håret av mamma som tröst. slagit pappa på benet med en kudde skrikandes "inte undra på att man mår som ett jävla as" och sedan låst in mig på deras toa, medan pappa "går ut och tar lite frisk luft". det hela kändes väldigt mycket som back in the days då jag var bäst på att gå in i mitt rum, sätta mig mot dörren och streta emot när mamma försökte öppna [keep in mind, jag var tjock]. mina ögon är för tillfället ett skämt. fast jag är utmattad och blek så de ovanligt blåa vallgravarna under ögonen är inte så störande. jobbigt bara att pappa är så nere i det för han inte får reda på vad hans dåliga balans beror på, vilket gör att han blir ovanligt irriterad vilket betyder att han, som tidigare nämnt "får en att må som ett as". eller ja, inte bara hans fel direkt. nu ska jag göra något annat. typ betala hyran för lägenheten jag aldrig är i.