erh. igår grät jag i ett halvår i scofields famn och idag fick han se min lägenhet i det skick den är, förjääävlig. känns ju kul. inte direkt så att det skriker "titta vilket kap jag är visst vill du hänga med mig ett bra tag?". vilket ju lite är det jag vill att, det, öh, ska skrikas? äh, du fattar vad jag menar eller hur?