silent hill i nordhems korridorer och en bra kram från gamla fotoläraren som var sig lik på pricken för att sedan vara tillbaks där i korridorerna en stund och slå deformerade typer tills man hamnar mitt i ett gängkrig som förbrukar mer ammunition än soldaterna i irak och det enda man kan göra är att ligga under sängen gjord av glas och hoppas, hoppas att man inte syns och för varje "ratatattatataaa" hålla andan tills man står ute i ett träsk men sen ändå bara tillbaka här i lägenheten för att få besök av sin farmor som har med sig en sopsäck fylld med oframkallad film från hur många år som helst och sen vaknar man. ligger i sängen och lutar huvudet bakåt en nano-millimeter vilket gör att huvudet tappar allt fäste och svindeln är ett faktum, småsmå ljuspunkter som rör sig och ett påtryckande illamående. och det enda man tänker är "helvete, den är tillbaks", följt av ett "okej vart är den där kramen nu då, behöver kramen". sen vet jag inte vad som händer, återstår att se. nog pannkakor och att faktiskt puckla på sjuksköterskor på, eeh, riktigt?