på vägen hem var dimman så tjock att om jag blundade lite halvt så kunde jag höra knarrande och gnisslande ljud från alla karaktärerna i silent hill. det var fint. hade tänkt gå ut och fota men sen kom jag innanför dörren och la mig under täcket i soffan och det finns inte en chans i helvetet att jag går ut igen! det värsta med scofield är att han är bra. önskar jag kunde falla för honom men det kommer jag inte. av fler än en anledning. mitt huvud bankar och jag är utmattad till tusen av det sociala umgänget. ryggen gör så jävla ont att jag vill grina. godnatt.