halva natten låg jag och skrev brev i huvudet. byggde upp meningar som jag inte klarar av att skriva till folk på riktigt. raderade och bytte ut ord för att till slut knyckla ihop de imaginära pappersarken och hålla de där orden osagda. resten av natten var dåliga drömmar och att tappa fästet av allra minsta, som att titta åt ett håll medan jag blundade. det känns inte bra. hela dealen med må-illa-och-vara-nära-på-att-svimma-titt-som-tätt. den där känslan av att tappa fotfästet inne i huvudet är så nedrans obehaglig, och det finns inget man kan göra åt det. man kan bara slå armarna runt huvudet, räkna och hoppas att det slutar innan man börjar gråta av obehag [det har hänt]. det regnar.