en timmes telefonsamtal med båda systrarna och hjärnan som innan var på paus är det inte längre. hjärtat slår snabbare än det brukar och jag vet precis vad det är jag jag sysslar med. egentligen. och att det kan vara rätt bra trots att det känns förjävligt. för man kan inte gå runt i evigheter och hoppas och försöka lista ut om saker betyder något. jag är asbra på att ge hintar själv men fattar ingenting när rollerna är vända. klarspråk. nu ska jag sova en timme, sen åka till föräldrarna och säga "nej jag har inte kommit på någon lista för jag kan inte tänka på någon form av framtid i nuläget för jag är allt för upptagen med att inte falla ihop från morgon till kväll". livet är gött, jag vill fly men orkar inte.