det börjar kännas som att orden är det enda jag har kvar. och det är därför jag skriver så mycket. som att jag är rädd för att tyna bort helt om jag slutar skriva. och att jag egentligen inte vill att någon ska läsa för det blir så jobbigt att tänka att det bara är jag som förstår allvaret i dem. jag som begriper alla koder och tankar som är inbakade i de där fåniga orden som bara, står här. och jag sväljer, blundar bort den där floden som vill välla fram för jag pallar fan inte gråta mer. jag gråter nästan aldrig men har på det senaste gjort det så mycket att jag börjar oroa mig för att bli som min mormor, som typ inte kan gråta mer. or so the story goes. hon har åtminstone inte gråtit sen hennes fästman [inte min morfar] dog när hon var ung. jag känner mig som världens största klyscha och det börjar bli tröttsamt att vara den enda som kan göra något åt det men också den som hela tiden lägger krokben och sabbar det. liksom vafan, väx upp! jag är fortfarande hungrig och ska ge sömnen ett nytt försök. kanske kolar man vippen i sömnen, så slipper man göra något åt saken. förlåt men det är ju det här jag gör, skämtar om allting för att det blir för jobbigt att vara allvarlig om hur läget egentligen är. det är dödsseriöst. no pun intended.