senast jag var lika panikslagen som nu var där ute på hisingen för lite över en månad sen. då jag fick ringa mamma gråtandes och be om skjuts hem, hon förstår som tur är. det är lite samma känsla, att vara på en fest där man egentligen bara känner en person, och den personen pratar inte med en. så man hakar sig fast på annat håll och känner sig bara dum och ivägen så det slutar med att man inser att man inte har något där att göra, meddelar en bekant att man ska gå och ger ett sådant där leende som så uppenbart är ansträngt för man vet att ens ögon utstrålar precis motsatsen. den bekanta frågade oroligt ett par dagar efter hur det stod till, vännen har jag inte hört något från sedan dess. alls. MEN VAD GÖR DET, för om ett par timmar stänger jag av och åker till någon som just den kvällen brydde sig tusen gånger mer än den där vännen. jag känner mig urjobbig, tror jag ÄR urjobbig. det är lite som jag skrev i skunkdagboken för flera månader sen, "hatar att jag, i min rädsla för att göra fel, gör just det: fel". nu ska jag sluta vara deppig och peppa! fixa playlist! inte tänka på att jag är en jobbig tjej! packa kånken! kanske ta med analoga kameror! heja heja peppen peppen!!! lyssna på fancy hela tiden! stela killen som är som en kaka som vill bli gräddad! steltysken, sötdisco, kan-jag-tjöta-liiite-mer-eller?! okej att jag är nervös, men någon måtta får det vara. zip it!