hatar när det slår tillbaks likt en käftsmäll. och man vaknar upp ur dvalan och förstår inte alls vad som skett. man vet bara att för ett par sekunder sedan var man på ett vis och nu är man raka motsatsen. jag har duschat, det hjälpte inte. gjorde det hela, om möjligt, ännu lite värre och bara satans jävla du bli bra någon gång då. det blixtrar och blåser som fan ute. tycker inte om det alls. vill sova men inte vakna upp så det är lite knepigt hur det är man ska göra egentligen. fast helst vill jag ha en kram. en sån där lång som man kan borra in sig i och glömma av att det finns något annat i hela världens förutom ett par armar, mänsklig värme, ett par hjärtslag och ett och annat andetag. hatar att känna mig ynklig. det är så jävla förnedrande.