och igår var fint ända fram tills jag sabbade det genom att bli ledsen. självklart på grund av det vanliga. frågetecknet över situationen. jag frågar som jag alltid gör: "ska jag gå hem?" och får det vanliga svaret: "nej... vill du?". och det är ju det, jag vill inte. jag vill inte gå hem men jag vet inte hur jag ska hantera att vara, ingenting. att ha varit ingenting i ett halvår. att förmodligen vara ingenting tills det på riktigt inte är någonting längre.